Vi fortsätter vår artikelserie genom 80-talets tidningsrubriker. He-Man och Universums Härskare har blivit ett popkulturellt fenomen över hela världen – miljontals figurer har sålts och den tecknade tv-serien snurrar i tablåerna i 32 länder världen över. I mitten av 80-talet vet framgången med varumärket inga som helst gränser – de prånglas ut alltifrån tandborstar till leksakstält och trehjulingar med He-Man och Skeletor på.
Klart som korvspad att det skulle bli en spelfilm också.
Men först backar vi bandet till 80-talets början och lilla Kramfors i Ångermanland. Här spenderar Hans Lundgren sina barndomsår och tonår innan han flyttade till Spånga i Stockholm. Här varvade han intensiva kampsortstudier (tredje gradens svart bälte i Kyokushinkai) med ännu intensivare studier på Kungliga Tekniska Högskolan. 1983 tog han examen som civilingenjör i kemiteknik med det imponerande snittbetyget 4,2 – han fick motta en rad stipendier och tog de första stegen mot att erövra världen. Studierna förde honom först till University of Sidney i Australien, och därefter till MIT i USA – här tog ett nytt kapitel vid och världsstjärnan Dolph Lundgren föddes.
detta skedde spektakulärt på trendklubben Palladium i New York 1986.
Artistnamnet Dolph, som uppenbarligen skulle rulla lättare på amerikanska läppar än det i Hollywood stigmatiserade tyskskurknamnet Hans – kommer från Rudolph, en släkting på moderns sida.
Dolph Lundgren landade en liten roll som KGB-agenten Venz i James Bondfilmen Levande Måltava (1985) – men framförallt landade han i ett uppmärksammat förhållande med fotomodellen och skådespelerskan Grace Jones, som gjorde en av huvudrollerna i samma film. Dolph Lundgren blev posterboy för det flagranta lyxlivet i Hollywood – snygga kostymer, snabba bilar och heta fester. Rätt långt ifrån ett regnslaget Kramfors, med andra ord.
Från Venz till Ivan Drago
Dolph passade som handen i handsken i sitt nya lyxliv, och kort därpå landade han sin första riktiga storroll i Hollywood som den ryske boxaren Ivan Drago i mästerverket Rocky 4 (1985). Nu var han inte längre Grace Jones blonda hängsmycke – nu stod han i startgroparna för en egen stjärnkarriär. Han spåddes bli lika stor som de andra muskelbergen som dominerade den amerikanska actionfilmsgenren.
Svensk kvällspress kunde inte få nog av att vältra sig Lundgrens nya liv. Han var snygg, skärpt och framgångsrik – och han var inte sen att förklara det för alla som frågade. Dolph Lundgren blev en vandrande måltavla i svensk media – han fick representera motsatsen till den svenska jantelagen. ”Dum och blond”, ”talanglös” och ”utseendefixerad” – de nedsättande epiteten haglade när man skrev som den svenske giganten på andra sidan Atlanten.
”Let me say this in english..”
Och så var det den där intervjun. Den ödesdigra korta intervjun i Filmkrönikan i januari 1986, där Bim Clinell tappert försöker fråga ut en Dolph Lundgren som helt plötsligt glömt bort hur man pratar svenska. Ett par år i USA för denna högutbildade ingenjör var allt som krävdes för att leverera den värsta svengelska vi hört i mannaminne. Domen var hård.
Ett unisont hånfnitter låg över svensk press. Sporadiskt hänvisar man till Dolph som den ”svenskfödde” skådespelaren i väst, ett försök att göra sig lustig i Filmkrönikanintervjuns efterdyningar. När sedan Dolph Lundgren bryter Sydafrikabojkotten och filmar Red Scorpio (1989) i Namibia med hjälp av den sydafrikanska apartheidregimen ser svensk kvällspress rött och förkastar den svenska sonen från Kramfors.
Där någonstans briserar nyheten om Dolph Lundgren som He-Man.
Amerikansk skräpkultur och perversioner
Nu måste man förstå att He-Man i Sverige i mitten på 80-talet inte sågs som en oskyldig leksak med tillhörande charmigt tecknad serie. He-Man var i det närmast att jämföra med en diabolisk konspiration med lika delar amerikansk skräpkultur som våldsförhärligande perversion. Kampanjer fördes på löpsedlar och mittuppslag för att stoppa krigsleksakerna och det skadliga videovåldet från kabel-tv. Pojkar skulle leka med bollar, kottar och klossar – inte med sataniska döskallemän och vanställda monster med vapen.
Åhléns City i Stockholm delade ut 300 fribiljetter till förhandsvisningen den 17 december 1987.
DN, September 1988.
Blanda i det här i den redan puttrande grytan som var Dolph Lundgrens karriär och ni kan tänka er hur nyheten om He-Man and the Masters of the Universe filmatisering mottogs i media.
Missförstå oss rätt. Vi ska vara fullt ärliga. Universums Härskare var ingen bra He-Manfilm. Vi hade suttit på pojkrumsgolven i drygt fem år och lekt med He-Man, Battlecat, Orko, Grayskull och Snake Mountain – flera av de fantasilekar vi försvann in i hade nog utgjort ett starkare manus än vad filmen från 1987 erbjöd. När filmen så fick premiär hade allt det där vi lärt oss älska från leksakslinjen och den tecknade serien bytts ut mot en tokig dvärg med en syntnyckel och pyrotekniska strider på planeten jorden!
Aftonbladet citerar en av de första amerikanska recensionerna 1987.
Klart som tusan filmen blev sågad jämte fotknölarna, och Dolph ”Svenglish” Lundgren kunde utan några betänkligheter kastas framför tåget.
”Dolph Lundgren – plastig kropp under blond lugg”
Svenska filmkritiker kunde väl däremot knappast tillskrivas några större analytiska kunskaper vad det gällde populära filmer sedan innan – att påstå att Expressen, GP och Aftonbladets filmrecensenter hade fingret på pulsen, vore en kraftig överdrift. Man sågade allt man inte förstod – oavsett om det var någon löjlig rymdsaga om Stjärnornas Krig eller våldsförhärligande dödsfilm med Rambo. Film skulle vara som den alltid har varit, och sådana här nymodigheter som action och science fiction avskrevs som förtappad skräpkultur. He-Man hade sorterats in i det här facket för länge sen.
”Dolph Lundgren är en katastrof som He-Man. Han är botten som skådespelare, men vad värre är, han klarar inte ens att se stark ut. Dolph Lundgren är bara en plastig kropp under blond lugg”, skriver Anders Ahlberg i Expressen 18 december 1987.
”Tänk er en blandning av Stålmannen i kedjor, en medeltida riddare med det heliga svärdet Graal och en nutida muskelbyggare med blonderat hår och minus i intelligenskvot, just så schablonfylld är denne hjälte”, skriver Thore Soneson i Dagens Nyheter dagen efter. ”Sällan har sådant misch-masch exponerats på biodukarna…”
”Helt humorfri Dolph”, låter Lasse Rådes dom över filmen när han recenserar den i GT. ”Dolph Lundgren överträffar nästan Arnold Schwarzenegger i svällande muskler och totalt humorfri utstrålning som superhjälten He-Man”, fortsätter han.
Cannon Films klappar ihop
Kritiken var inte nådig. He-Man, som var tänkt att få inte mindre än två uppföljare, var en global flopp och ekonomisk katastrof. Intresset för den tecknade förlagan och dess plastgubbar hade svalnat – och vad som skulle bli Dolphs stora genombrott förseglade hans öde som den evige B-skådespelaren i Hollywood.
Expressens Susanne Ljung om den nya tidens actionhjältar på vita duken, februari 1988.
Det blev inga fler spelfilmer med He-Man och Universums Härskare. Manuset som var tänkt att bli He-Man 2, blev istället cyberpunkrullen Cyborg (1989) med det belgiska muskelknippet Jean Claude Van Damme. Van Damme skulle några år senare spela rollen som biomekanisk supersoldat tillsammans med Dolph Lundgren i actionrökaren Universal Soldier (1992).
Cyborg blev också filmbolaget Cannon Films sista film innan de kastade in handduken. Idel felsatsningar och floppar ledde till att bolaget, som var känt för att överhajpa sina produktioner innan premiären, till slut fick lägga ned.
Dolph Lundgrens ödesdigra intervju i Filmkrönikan 1986 glömdes inte i första taget.
Dolph Lundgren och SMOC
Idag, 35 år senare, har tillräckligt mycket vatten flutit under Eternias broar för att man ska kunna se tillbaka på Universums Härskare med nya ögon. Är det en bra film? Nja, knappast. Men det är trots allt den bästa He-Manfilm vi fått, den har sina höjdpunkter. En hyperteatral Frank Langella levererar en helt fantastisk Skeletor, och kompenserar He-Mans underspel. Meg Fosters iskalla uppsyn som Evil-Lyn skickar fortfarande kalla kårar längs med ryggraden.
Reportage och recension i Expressen den 18 december 1987.
I februari 2020 satte Swedish MOTU Collectors upp en nypremiär av Universums Härskare på Bio Kaskad i Blackeberg. För första gången på 32 år skulle kampen om Grayskulls hemligheter föras på en svensk bioduk igen.
Inför visningen kontaktade jag Dolph Lundgren genom hans svenska castingagent med en formell inbjudan. Förståeligt nog hade Dolph inte möjlighet att närvara, men jag möttes ändå av en trevlig och ödmjuk världskändis ”vi ska nog kunna hitta på nått kul för de svenska He-Manfansen”, hälsade han. Kort därpå damp en fantastisk videohälsning ner i min inkorg, och ett välkänt fårat leende bredde ut sig över skärmen!
”Det var en väldigt kul film att göra!”, berättar Dolph för SMOC.
”Jag var ungefär 29 år då, och nu är det nästan 30 år senare. Det är kul att se att intresset brinner vidare – och nästa gång får jag ta mig dit och titta på filmen själv med er!”
He-Man och framtiden
Ryktena om en uppföljare till He-Man har florerat sedan 1987. De senaste 20 åren har det snarast handlat om seglivade myter om en reboot av He-Man på vita duken. Luttrade Mastersfans vet med sig att ta alla signaler om en ny He-Manfilm med rejäla skopor salt – vi har helt enkelt hört det för många gånger vid det här laget.
Runt 2013, när Jon M. Chu (GI Joe: Retaliation) var aktuell för att regissera en reboot på He-Man ville han uttryckligen ha med Dolph Lundgren i filmen.
”Jag tror den slår! Den känns rätt. Förhoppningsvis blir den en familjefilm som alla kan se!”
GP, den 28 december 1986.
Dolph själv var inte sen att nappa på inviten.
”He-Man var en cool karaktär och det var kul att göra filmen. Men jag skulle inte vilja gå runt barbröstad med blöja, eller vad det nu kallades, igen. Så jag vill hellre spela kungen. Det är en bra idé!”, skrattar Dolph när han får frågan av IGN i augusti 2012.
Dolph Lundgren levererar snabba snapbacks till frågvisa journalister på en presskonferens under filmfestivalen i Cannes, den 17 maj 1987,
Ryktena om en ny He-Manfilm har inte avtagit sedan dess, snarare tvärtom. Manus och rättigheter har passerat otaliga bolag och regissörer – huruvida någon film någonsin får premiär är fortfarande oklart – händer det inom en överskådlig framtiden är det nog ingen högoddsare att Dolph skulle tacka ja till en liten roll i produktionen. Nyligen gjorde Dolph en repris på Ivan Drago mot Sylvester Stallone i Creed 2 – och nog hade han passat fint som Kung Randor eller Man-At-Arms i en ny Universums Härskare?
Dolph Lundgren intervjuas i DN, den 2 januari 1988.
About Author
