Hem Intervjuer SMOC-profil: Peter Sparring – Satellitserien

SMOC-profil: Peter Sparring – Satellitserien

259
0
SMOC-profil med Peter Sparring, Satellitserien
Känner du inte igen namnet Peter Sparring växte du antagligen upp med en rejäl skopa lässvårigheter – för visst såg vi det namnet i nästan varenda serietidning under 80- och 90-talet. Alltifrån Barbie till Nintendomagasinet och Teenage Mutant Hero Turtles. Peter var redaktören bakom det mesta vi satt och bläddrade i till mellis – men framförallt var han redaktören bakom Satellitserien, som Masters of the Universe kallades i Sverige när den lanserades tillsammans med M.A.S.K 1987. Efter ett par veckors avbrott är #smocprofil tillbaka och vänder på ytterligare en sten i den svenska He-Manhistorien. Under 2018 får vi förhoppningsvis tillfälle att snacka med ännu fler personer om deras impact på den svenska He-Manhistorien. Tillsvidare får ni hålla tillgodo med Peter Sparring – Serietidningskungen!
Peter Sparring (t.h) på Bok- och Bilblioteksmässan i Göteborg 1986.
1987 hoppade ni på Masters of the Universe-tåget, berätta lite om vad du minns från starten?

Det hela började med att vi lanserade vår första ”leksakstidning” hösten 1986. Det var Barbie-tidningen, och den blev direkt en succé. Så efter några månader började vi fundera på att följa upp Barbie med en serietidning för killar. Vid den här tiden hade vi ett omfattande samarbete med rättighetsföretaget Plus licens, och med deras hjälp fick vi också ett bra samarbete med Brio/Scanditoy, som marknadsförde och sålde både Barbie och Masters of the Universe/M.A.S.K i Sverige.

Hade ni någon koll på fenomenet Masters of the Universe innan ni började ge ut Satellitserien? Både leksakerna och den tecknade serien hade ju blivit en jättesuccé världen över.

Visst hade vi koll på att Masters of the Universe var en hit och värt att satsa på, men att titeln fick det neutrala namnet Satellitserien var med tanke på att vi skulle kunna ändra innehållet i den utan att byta namn på tidningen.

Hur kommer det sig att ni hoppade på Masters of the Universe så sent? 1987 var i stort sett såväl den tecknade serien som leksakslinjen nedlagda i USA.

I motsats till Barbie som varit populär i Sverige i decennier, så var MOTU inte alls lika inarbetat här som leksak. I USA och i många andra länder är det främst tecknade tv-serier som göra nya leksakslicenser populära, och på svensk tv visades sällan eller aldrig denna typ av barnprogram på den här tiden, innan reklam-tv slog igenom. Men hemvideo, leksaker och Brios annonsering hade hjälpts åt med att skapa en marknad för serietidningen då vi lanserade den 1987.

Tidningen kallades Satellitserien, hur kommer det sig?

Tv-satelliter var en stor grej andra halvan av 1980-talet, när TV3 började sända kommersiell reklam-tv från London, så detta låg bakom namnet. Men serietidningen började faktiskt ges ut ett antal månader innan TV3 startade sina sändningar på nyårsafton 1987.

Att dela tidningen med M.A.S.K och He-Man, hur kommer det sig att ni tog det beslutet? Efter 13 nummer droppades M.A.S.K-delen och tidningen var bara He-Man, fanns det diskussioner om en ren M.A.S.K-tidning?

Det fanns också ett färdigt seriematerial på dessa serier hos Marvel och DC Comics, även om det krävdes en hel del övertalning för att få amerikanarna att gå med på att låta serierna samsas i samma tidning. Det fanns aldrig några planer på en renodlad MASK-tidning, inte ens om det hade funnit tillräckligt med material till en sådan vilket jag inte tror att det gjorde.

Minns du hur processen såg ut när ni fick serierna, ni översatte allt själva? Kom det med några förhållningsregler eller instruktioner? Materialet till He-Manserierna kom, som jag förstått det, från tre olika förlag, först DC, sedan Marvels Star Comics och sedan World International som publicerade den brittiska serietidningen. Hade ni direktkontakt med de olika förlagen, eller fick ni serierna på något annat sätt?

Med DC och Marvel hade vi direktkontakt, det var förlag som jag kände och hade gjort affärer med tidigare. Jag minns inte hur det var med World International. Kanske köpte vi det materialet via Plus licens. Det finns ofta en hel del förhållningsregler från licensgivaren då man gör tidningar som bygger på en speciell rättighet, så var det säkert på Satellitserien också. Men eftersom vi samarbetade både med licensagenten Plus licens och med distributören Scanditoy så kunde de flesta frågorna lösas ganska enkelt. Det var också detta samarbete som gjorde att vi testade att ge ut Bravestarr, men det fungerade inte.

Har du någon koll på hur försäljningen såg ut för Satellitserien? Gick den bra?

Tidningen sålde bra från första numret, ca 25 000–30 000 ex per utgåva, med enstaka nummer över 30 000 sålda. Försäljningen dalade dock med tiden, men Satellitserien var i flera år en viktig utgivning för oss.

Marig fråga kanske, men från nummer 8/88 publicerade Satellitserien endast brittiskt seriematerial av vilket det fanns en väldig massa nummer och specialnummer. Hur gjordes urvalet av vad som skulle publiceras i Satellitserien?

Vem som gjorde urvalet kommer jag inte ihåg, men någon av oss i redaktionen.

De brittiska serierna var endast delvis i färg i sin originalform, men i Satellitserien publicerades de i fullfärg. Har du något minne av hur det gick till att färglägga sådant material?

De brittiska serierna färglade vi i Sverige då det behövdes.

Ni körde ju ofta fina tävlingar där man kunde vinna leksaker, jag tävlade flera gånger utan att vinna en enda grej – hur fungerade logistiken runt priserna? Fick ni leksaker skickade till direkt från distributören?

De fina leksakerna som var priser i våra tävlingar – som betydde mycket för tidningen popularitet – fick vi till skänks eller bytte till oss från Scanditoy mot att de fick annonsplats i våra tidningar. Det är inte så konstigt om du aldrig vann – jag minns något sommarnummer där vi fick ca 11 000 tävlingssvar – personligt rekord för en tävling som jag ansvarat för  🙂

Gällde samma sak för de olika bilagorna man kunde få med? Vykort, klistermärken, gnuggisar osv – tog ni fram något sådant själva?

Alla bilagor producerade vi själva.

Hade ni något som helst att göra med utgivningen av de svenska minicomicsen som delades ut som promotionmaterial i butiker?

Vi hade ingenting att göra med de minicomics som följde med leksakerna.

Efter tre år och 31 nummer, plus en Filmspecial med Dolph Lundgren, lades Satellitserien ner. Turtles och Nintendomagasinet tog över åtminstone mitt intresse, varför lades Satellitserien ned? Berodde det bara på dalande försäljning?

Jag minns inte detaljerna kring nedläggningen av Satellitserien, men säkert hade försäljningen vid den tidpunkten fallit så pass mycket att det inte kändes motiverat att fortsätta. Men en slags fortsättning fick den ändå i tidningarna som vi startade 1990, Teenage Mutant Hero Turtles och Nintendo-Magasinet. Båda två blev fantastiskt framgångsrika och hade kanske aldrig kommit till stånd om vi inte hade upptäckt att populära leksaker kunde vara ett bra underlag att basera en tidning på. Så vitt jag minns hade vare sig Semic eller någon annan serietidningutgivare gjort något liknande tidigare. Tv och film hade legat bakom många serietidningar, men inte leksaker eller spel. Så Barbie och Satellitserien innebar ett genombrott för en ny typ av utgivning.

Superkul att du ville vara med och svara på några frågor – du har över 30 år i den svenska serietidningsbranschen, de flesta som växte upp under 80-90-talet har väl bläddrat i en serietidning som det stått ”Peter Sparring” i. När jag var liten tänkte jag alltid ”Den där Sparring måste vara en jäkel på att rita…” Vill du berätta lite om vad du pysslar med idag? Du driver Cobolt förlag?

Jag började som serietidningsredaktör på Semic Press 1979, då som ansvarig för tidningarna Tomahawk, Läderlappen och Tumac. Sedan 2014 är jag förläggare och delägare i Cobolt Förlag, som ger ut serier i bokform. Linda och Valentin, Blueberry, Spirou, Gaston, Thorgal och många andra titlar. Det händer att jag saknar tiden som tidningsmakare, men det som är roligt med böcker är bland annat att de är mer beständiga. En tidning är aktuell i någon månad tills nästa nummer kommer och sen är den snart bortglömd. Så givetvis tycker jag det är kul att det finns fans som gillar, läser och samlar på det som jag och de andra på Pandora Press och Atlantic jobbade med för 30 år sedan.

Återigen, tack för att du tog dig tid och lycka till med framtida projekt!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen skriv in din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här